Och han älskade sitt toapapper..

Ovanför en spegel i mitt gamla flickrum i Västerbotten hänger ett inramat kort av min hamster, Rulle. Han ligger nedgrävd ute i trädgården nu - död sedan 14 år - men jag kan fortfarande känna hans runda och lurviga kropp i mina händer.

I tystnaden finner jag en dammig parfymflaska, ett par gamla plastörhängen, en trasig väggklocka som har stannat på kvart över två, ett gammalt brev från en barndomsvän, en nyckel som jag inte längre vet vad den går till...

I varje skrymsle och vrå ligger det mängder av glömda minnen som nu hoppar fram och ruskar om mig. I en skrivbordslåda hittar jag ett gammalt kassettband som mormor någon gång har skrivit "Elina 4 år" på. Ingen har lyssnat på det bandet sedan hon spelade in det 1984.

Undrar vad jag hade att säga när jag var 4 år.

Namasté.

--

Update: Jag vet nu vad jag hade att säga när jag var 4 år.

Njäe, det var nog mer åt "baajs-lucia"-hållet

Här var det minsann inte mycket aktivitet! Kan det månntro vara ett tecken på att jag har viktigare och mer betydelsefulla saker som händer i mitt liv..?

Erh.. nåväl. Raskt vidare till nästa punkt på dagordningen.

Vare sig jag verkligen HAR saker för mig eller inte, ville jag lägga till någon post här. Tänkte berätta om Lucian jag såg idag! Eller rättare sagt, hennes tåg.Jag kilade in på en shoppinggalleria idag och blev riktigt snopen när jag upptäckte att jag hamnat mitt i en luciauppvisning.

”Baaaajs” tänkte jag för mig själv och började titta efter en möjlighet att komma förbi. Men sedan såg jag det. Tåget. Wow!!

Lucian lufsade förbi och bakom sig hade hon det mest underhållande tåg jag sett. Det verkade vara individualisternas eget luccefirande för där fanns en tärna med fjärilsvingar, en tomtemor med sexig kort-kort, urringat och högklackat, en annan tärna med pilotbrillor, en bagare, en sunkigt klädd stjärngosse och en annan med avbruten stjärnpinne… Och det kom bara mer!

Fram med fler roliga tåg!

Namasté.

Halloweenbilder (och en filmsnutt)

Då var årets Halloween överstökat! Jösses vilken helg det blev. Se vår hemgjorda välkomstfilmsnutt här.

Här kommer bildfångsten:

Halloweenbilder forts.

Namasté

Höstmat för själen

Idag hade jag verkligen en härlig upplevelse.

Gick till skolan i det gråa trista höstrusket. Den vackra färgsprakande hösten är slut här och nu återstår bara halvklädda träd som står och ser eländiga ut. Varken humöret eller orken var på topp när jag fällde ut paraplyet och började min 45 minuter långa promenad till skolan, men när jag gått förbi domkyrkan såg jag någonting underbart vackert.

Under de stora ekarna låg en tjock matta av sprakande gula, nyfällda höstlöv och jag blev ståendes mitt bland dem i total beundran av denna intensiva färgklick bland allt det gråa. Där stod jag länge med blicken mot marken. Jag sänkte paraplyet över huvudet så att det enda jag kunde se var de gula löven och mitt knallröda paraply och bara log och njöt av färgintrycken.

Där stod jag, med min vita kappa och röda paraply med vita prickar på - i efterhand kom jag på att jag måste ha sett ut som en jättelik flugsvamp! Hihi!

Men det var mumsig näring för själen.

Namasté.

Isoleringscellen

Nu har jag varit solo här hemma i 6 dagar. Det verkar som att 6 dagar är min gräns. Efter det börjar jag prata med mig själv.I natt när jag satt med min inlämningsuppgift förde jag ett högt och ljudligt samtal med mig själv och efter någon timme kom grannkatten förbi – och då hade jag plötsligt två samtalspartners! Enok var iofs inte pratig av sig, han gick mest bara runt och inventerade stället som vanligt.

När jag surrar med sig själv så lyckas jag resonera fram så många kloka saker. Som till exempel att det faktiskt ÄR absolut nödvändigt att kolla min mail en gång till innan jag återgår till studierna. Det kommer att visas något bättre på tv om jag bara bläddrar igenom kanalerna en gång till. Det kommer säkert att finnas något ätligt i kylen om jag bara tittar en gång till.

Nån gång i alla fall..

Namasté.

Halloween 2006

Vilken Halloween det kommer att bli i år!

Ni firar väl Halloween, hoppas jag. Nästa helg 4/11 blir vi här ett jättegäng – alla omsorgsfullt utklädda och med humöret på topp. Även fast den riktiga Halloween alltid är den sista oktober så firar vi helgen efter. Hitta på något ni också, vettja. För hur kul är det inte att klä ut sig, egentligen?

Här kommer lite bilder för inspiration!



Namasté.

Halloween: Snickarens Förbannelse del 2

Lägger in andra Halloweenbrevet Snickarens Förbannelse. Här är en länk till den första. Och här följer det andra:


Nådens år 1883 avslutades med en kall och bister vinter men snickaren jobbade på i sin lilla stuga, decemberkylan till trots. Snödrivorna låg höga utmed stugväggarna och nordanvinden piskade ljudligt de frusna slätterna, men inomhus brann elden i kaminen. I skenet från lyktan som hängde över köksbordet singlade täljspånen ner mot det nötta trägolvet.

Detta år var speciellt för vår sagas snickare eftersom han den här gången – med kniven vant liggandes i handen - lagt hela sin själ och sitt hjärta i arbetet med leksakerna. Han satte sig vid kaminen och lyssnade på elden som sprakade och vinden som ven utanför fönstret. Huset knakade jämmerfullt.

Åren hade tagit ut sin rätt och hans fingrar och leder var trötta men årets dockor var trots detta mer levande och naturtrogna än någonting han någonsin tillverkat tidigare. Varje anletsdrag, varje rosig kind och varje glimt i ögonen var så noggrant utmejslad att han ibland inte kunde skilja dem från verkligheten. Han hade en känsla av att detta kunde vara hans sista jul och han ville på detta sätt lämna ett bestående minne hos barnen i byn, något som han verkligen gjorde – men tyvärr inte på det sätt han hade tänkt.

Som med många andra berättelser börjar tragiken i denna med ett försvinnande. En kväll återvände två av byabarnen inte hem till kvällsmaten och efter att deras föräldrar frågat ut de andra barnen fick de veta att de två äldsta syskonen hade på dagen gett sig av in i skogen för att besöka snickaren, något som deras föräldrar uttryckligen förbjudit. De mindre barnen hade hotat deras storasyskon att de skulle skvallra men de blev istället skrämda till tystnad i löfte om smörj.

Vad skulle föräldrarna göra? Det var redan sent på aftonen - det var minsann nått på tok. Utrustade med facklor och hundar begav sig fadern och några av männen i byn ut i nattens kyla och följde de små fotspåren i den djupa snön. Snön hade nästan hunnit täcka spåren helt men männen såg att de bar iväg dit de befarade. I riktning mot snickarens stuga…

_________________

Del 3, den näst sista, kommer snart.

Namasté.

Folk tittar så konstigt på mig..

Ok.

Nu ger jag faan upp. Det får det banne mig VA höst nu!

Jag orkar faktiskt inte springa omkring och limma tillbaks alla löv längre! Jag har blåsor i händerna, lim i näsan och jag har dessutom blitt osams med en kråka som jag träffade på i en ek häromdan. Kråkor kan vara så elaka.

Så kom an hösten!

Gimme your best shot!

*laddar med mängder av stearinljus, tjocksockar och varmchoklad*

Namasté. (Nä, inte dig, kråk-jävel! Förresten kan du vara en fjoll-mes själv!)

Vapenvila i Spindelkriget?

Jag börjar bli lite nervös.

Det är det här med mina ärkefiender - Spindlarna. Efter alla mina otaliga konflikter med dem så har det blivit lugnt på den fronten. Oroväckande lugnt.

Ingenting har hänt.

Ingenting.

Något är i görningen och jag tror jag vet vad.

Misstankarna innefattar Tommy och grannkatten Enok. De har förmodligen format en pakt med mål att hindra eventuella nyheter från stridsfronten att nå mig. Jag har minsann hört hur de har tisslat och tasslat och jag har även uppfattat vissa misstänkliggörande ord.

”.. bort Spindeln..”

”..Elina får spader..”

Jag kan inte bestämma mig om det här är bra eller inte..

Cornelis ställde rätt frågor

”Somliga gååår i traaasiga skor. Säg vad beror det på?
Gud fader som i himmelen bor – kanske vill ha det så.”

Om nu Gud nu är så himla förtjust i trasiga skor så kan han få mina! Stöter ni på honom på stan kan ni ju hälsa att de står här i hallen – dyngsura - och att han kan banne hämta dem precis när han vill!

*sura*

På apoteket finns mina droger

Klockan är 02:35. Jag är tokvaken.

Typiskt.

Jag skyller på kaffet. Det underbara kaffet... *får något drömskt i blicken*

Jag blir väldigt lätt beroende av koffein, något som jag märkte för snart ett år sedan. Jag drack inte kaffe så koffeintabletter ingick i min dagliga diet för att jag skulle orka med studierna, men jag märkte efter några månader att det var något speciellt med de där tabletterna, inköpta på apoteket. De gjorde inte bara världen mer genomlidlig - utan även vackrare, skönare och mycket gladare. Effekterna var nästan omedelbara och jag började allt oftare ta pillerna inte bara när jag var trött utan även när jag kände mig nere. Och nere kände jag mig allt oftare.

Vilken tur att jag hade de små vita pillerna!

Tillslut var mitt humör antingen uppe bland molnen eller nere vid fotknölarna. När det var nere kände jag mig så obeskrivligt förbannad på allt i hela världen – men när det var uppe kände jag ett sådant inre lugn att Dalai Lama själv skulle verka ytlig.

Plötsligt, för snart ett år sedan, gick det upp ett ljus för mig och jag insåg förvånat att jag hamnat i koffeinträsket. Det var då några få tabletter kvar i min burk och jag bestämde mig för att de skulle bli de sista i en snabb avvänjningsfas.

Mitt i allt det här lärde jag mig att dricka kaffe. Jammen, bra taktik där, tjejen!

Nu försöker jag inte dricka mer än en kopp då och då – men om jag fick skulle jag dricka det varje dag, flera gånger, jag blir ju så glad av en kopp! Men dricker jag för mycket så märker jag snart hur fantastiskt dåligt humör jag blir på efter någon dag.

Jösses, när jag tänker tillbaks på hur många koffeintablettsburkar jag knaprat i mig i mina dagar blir jag mörkrädd. På våra gamla fester eller när vi spelade rollspel kunde det gå åt fem på en kväll. Det motsvarar ungefär 10 koppar kaffe! Underligt att jag inte gnagde huvudet av folk!

Halloween: Snickarens Förbannelse del 1

Här kommer halloweenbrevet jag skrev om tidigare idag.


Det var en gång för länge sedan en gammal man. Denne man var snickare till yrket och bosatt i ett torp - en dryg fjärdingsväg utanför en liten by på den uppländska slätten. Även om mannens faluröda stuga var liten var den ordentligt efterhållen och låg alldeles bredvid en vacker å. Han hade för länge sedan tappat räkningen på hur många år han bott där men han hade hunnit se åtskilliga årstider komma och gå och dörrtröskeln var numera väldigt nednött av hans träskor.

Den närliggande byn var också liten men människorna som bodde där var flitiga varför byn var mycket välmående. Sammanhållningen bland byborna var god och grannarnas barn lekte med varandra när de hade gjort sina sysslor för dagen. Snickaren – å andra sidan - hade rykte om sig att vara en bitter och vresig gammal man men även fast han skydde kontakten med de andra byborna bistod han dem ändå med sina snickerikunskaper om det verkligen behövdes. De få gånger han behövde något själv som han varken kunde odla, tillverka eller jaga själv och blev tvungen att bege sig ner till byn möttes han alltid av misstänksamma blickar och viskningar bakom hans rygg. Detta rörde honom emellertid inte i ryggen - desto mindre han hade med dem att göra, desto bättre.

Han älskade dock sitt yrke och att se alla de vackra sakerna framträda ur det material han arbetade med. Vare sig han snickrade på en ny stol eller en ny pipa var arbetet så vackert och enastående att det skulle kunna vara gjort för kungar. Men det var dock en sak han älskade att skapa mer än något annat. Under åren hade mannen nämligen blivit en mästare på att snida de mest utsökta dockor ur alla möjliga material och i alla tänkbara former. Dessa dockor och andra leksaker tillverkade han dessutom för ett syfte; det enda mänskliga sällskap han kunde uthärda var barnasällskap och varje år vid juletid bjöd han in barnen från byn för att låta dem välja varsin docka eller leksak ur sin samling. Barnen älskade mannens gåvor – inte så konstigt med tanke på att det var dockor och leksaker passandes prinsar och prinsessor - och mannen älskade att se den genuina glädjen i deras ansikten när de mottog dessa. Eftersom han själv inte hade välsignats med några egna barn var detta - trots alla timmars arbete med leksakerna - värt mer för honom än någonting annat.

Men misstänksamhet är något som kan sitta djupt i människors hjärtan. De vuxna i byn var mycket tveksamma till att släppa iväg sina barn ensamma till den udda enstöringen i skogen och många föräldrar förbjöd till och med sina barn att gå i närheten av hans stuga.

Allt var ändock frid och fröjd tills det år då vår saga vänder till det obehagligare. När julen närmade sig i den lilla byn under vargavintern 1883 hände nämligen någonting så fruktansvärt att folk inte vågat tala om det sedan dess…

______________

Härmed är sagan om Snickarens Förbannelse inledd, en saga som sträcker sig från slutet av 1800-talet in i vår tid. Till Er som vill höra fortsättningen av denna historia kommer vi fortlöpande skicka ut delar av den och slutet på berättelsen kommer att avslöjas till de närvarande under högtiden Halloween 2006. Känner Ni att Ni kan vara intresserade av detta ber vi Er ödmjukast att kontakta oss senast under Juni månad i detta Herrens år.

Namasté

Halloweenaholic

Nu är det officiellt! Nu är det inte länge till Halloween, bara 7 veckor ungefär. Jösses! Bara 7 veckor!? *känner stressen komma krypande med en stor slägga* Ujuj, det är fortfarande en hel del att göra.

Jag – och Tommy såklart – är nämligen Halloweenaholics (det är visst ett riktigt ord) och personligen tycker jag att Halloween är mycket större än till och med julen, vilket jag inte alls firar. Vi lägger ner timmar och åter timmar och några större slantar på att förbereda en Halloweenfest – och vi blir bara mer och mer perfektionister.

Inte bra.

Att vara perfektionist kostar antingen mer tid eller mer pengar.

Men det är ju så van-sinnigt roligt!

Årets tema kom vi i alla fall på för två år sedan och det ska bli sååå roligt att äntligen få köra den! Moahahahaa! En skräckhistoria som vi satt och skrev en dag kommer att fungera som bakgrund och den håller vi just nu på att pytsa ut till gäster. Vi delade upp den och skickade de olika delarna som inbjudningsbrev och jag skulle egentligen kunna lägga ut de vi redan har skicka ut här på bloggen… senare idag.

Tidigare Halloween

Sötheten och ondheten på festerna brukar blandas hejvilt

Jag. Hennatatuering. Sitter i några dagar. :)

Tommy, aka Mr Darkness, hade bonus på att gömma sig

Underliga riter brukar utvecklas på festerna :)

Monstret under sängen

Gör det ändå

Det goda du gör idag glömmer människor ofta i morgon - gör det ändå.

Om du är snäll kanske människor anklagar dig för att ha själviska, dolda motiv - var snäll ändå.

Om du är framgångsrik kommer du att få några falska vänner och några verkliga fiender - var framgångsrik ändå.

Om du är ärlig och uppriktig kanske människor lurar dig - var ärlig och uppriktig ändå.

Vad du tillbringar år med att bygga upp kan någon kanske förstöra över en dag - bygg ändå.

Om du finner kärlek och sinnesfrid kan andra bli avundsjuka - var lycklig ändå.

Ge världen det bästa du har, det är kanske aldrig tillräckligt - ge ändå världen det bästa du har.

Du förstår: när det kommer till den slutliga räkenskapen så är det mellan dig och Gud. Det var ändå aldrig mellan dig och de andra.

av Moder Teresa

Namasté.

Undervattensbilder

Yay!! Hittade våra undervattensbilder från thailand!

Visst är vi snygga med våra simfötter och snorklar?! Hihi! =D

Namasté

Ja ä ju som ja vart

Min kära vän Kiwi klämde ur sig något över telefonen häromdan.

”Du är ju född sån – man ska ju som djävlas med dig.”

Tack.

; )

Mitt livs att-göra-lista

• Hitta vad jag vill syssla med här i livet
• Plugga färdigt
• Bli mindre konflikträdd
• Hoppa bungee-jump – GJORT
• Resa mycket - jag vill känna hur stor världen verkligen är
• Hoppa fallskärm
• Hitta en bra träningsform
• Ta flygcert
• Ta dykcert – GJORT!
• Utveckla mitt sinne för ekonomi
• Hitta en hobby

Hmm.. Vad mer var det..? Just ja!

• Rädda världen

Hur ser din lista ut?

Namasté.

Det luktar inte gott inuti en död gnu

Jag verkar ha tappat bort mina skumma drömmar. Mina drömmar som på morgonen brukade få mig att tänka ”Va faan har min hjärna haft för sig i natt?!”

Jag har i mina dagar (nätter) blivit jagad av lurviga monster med tejprullar istället för händer, jag har serverat drinkar till talande fiskar som simmat förbi min bar, studsat på en trampolin med en vänlig mumie, krupit in i en död gnu med avsikten att bli serverad till den onda demonen och därigenom kunna höra vilka planer han smider… Det har till och med gått så långt att jag har frivilligt och systematiskt flått mig själv.

Alla mina skumma drömmar brukar vara oerhört detaljerade och jag brukar minnas det allra mesta av dem – men nu har jag som sagt förlagt dem någonstans.

Jag saknar dem.

Hörrö! Haru en soffa över, eller?

Jaha, då har vi varit i Wien, då. Det blev en långhelg bland vackra byggnader och god mat. Vi bodde på hotell men vi blev guidade av en supertrevlig österrikare som visade oss vad som var värt att se. Vi fick kontakt med honom på Internet och han erbjöd sig att visa oss runt.

Det var fasansfullt vackert i Wien. Helt klart återbesöksvänligt.

Jag och Tommy är nämligen med i ett projekt, eller vad jag ska kalla det, på nätet som jag skulle vilja rekommendera. Det är ett underbart sätt att träffa nya människor och komma lite närmare kulturen där man befinner sig.

Är man medlem i det här nätverket kan man nämligen bjuda ut sin soffa, eller annan sovplats, till människor som är ute och reser. Just nu är det över 100 000 medlemmar så det finns soffor över hela världen! Vi blev medlemmar i februari i år och vi har hunnit lånat ut vår soffa ett par gånger redan men nu har vi alltså äntligen fått utnyttja tjänsten själva.

Vissa kör på det här det här till max och är ute och reser runt i flera månader på andras soffor – medan andra kanske bara lånar ut sin egen lite nu och då.

Kolla in det! Det är en skithäftig idé – som funkar! Men se det gärna mer som ett sätt att hitta härliga människor över hela världen än ett sätt att spara pengar.

www.couchsurfing.com

Här sitter vi och fjantar oss hemma hos vår värd

För övrigt så var besöket i Wien kanonlyckat. Det är en otroligt härlig stad som jag tycker präglas mycket av den omkringliggande naturen. Tyvärr hann vi inte med någon koncert :( men hann göra väldigt mycket annat kul.

Namasté.

Jag sa ju ’Sitt’! Hör du dåligt?

Aarrggh!! Vad är det med denna mängd av mesiga hundägare!? Jag är less på alla dessa helt odresserade hundar – eller rättare sagt är jag less på ägarna till dessa hundar. Jag har själv aldrig haft hund men jag förstår ändå att om hunden gör något som man inte vill att den ska göra så hjälper det inte att hota och diskutera med den!

”Men, Fiffi, hur många gånger har jag förklarat för dig att du inte får göra sådär? Det blir definitivt inget hundgodis för dig idag!” säger den lilla tanten i en menlös röst och fortsätter med ”Ja, skyll dig själv, då!” Mopsen fortsätter att gräva upp rabatten.

”Tyst, Angel, matte sitter ju i telefonen.” ber den blonda modeslaven sin lilla chihuahua. Angel fortsätter att skälla hetsigt mot allt och alla. Matte fortsätter att prata i telefonen.

På bussen: ”Jag sa ju ’Sitt’! Hör du dåligt?” Ägaren trycker ner hundens bakdel till marken. Jag slår vad om att hunden inte har den blekaste aning om vad kommandot ”sitt” är för något – eller ens vad ett kommando är.

Visst ska man prata med sin hund, absolut! Men är det inte så att om man ska tillrättavisa eller säga till hunden vad den ska göra är det bra att hålla det verbala så enkelt som möjligt? Annars förbryllar man väl hunden?

I och för sig har jag sett uppvisningar med hundar som klarar riktigt komplicerade uppmaningar – men inte är det för att ägaren har hotat med att dra in det dagliga hundgodiset!

Just a thought.

Namasté.

Alla har vi en liten paranoid schizofren i oss..

Elina, you are 28% Paranoid Schizophrenic

You're pretty grounded, though you have your occasional paranoid moments. Just make sure to ignore those voices in your head!

Are You A Paranoid Schizophrenic?

Nostalgi är härligt - men nutiden är bättre

Av min 26-åriga erfarenhet vet jag att om flera år kommer jag att se tillbaks på den här tiden, luta mig tillbaks i soffan, knäppa händerna över magen och säga något i stil med
”Jadu, det var tider det” och odla någon sorts nostalgisk tår i ögonvrån. Och precis som många andra gamla goda tider kommer jag att längta tillbaks hit.

Men min åldersnoja gör sig påmind lite nu och då. Den har, irriterande nog, klängt sig fast i mitt medvetande sedan jag fyllde 20 år – men jag är glad att kunna säga att den äntligen börjar förlora mark! Jag ser inte längre på de överfyllda flaken med studenter som envist skriker

”För vi har tagit STUDEEEEN-TEEEN”

och känner en lika stor våg av saknad och avundsjuka. Numera ser jag nämligen istället fram emot morgondagen, nästa år, nästa decennium även fast jag kommer att bli äldre! (Fast jag längtar tillbaks litegrand varje vår när traktorerna kör omkring med vrålande 18-åringar.)

Men jag är 26 nu. När jag var 18 tyckte jag att när man är så gammal då är det banne mig slut på allt kul. Så fantastiskt fel jag hade! Jag gör ju massor av kul saker, det är bara det att jag har utvidgat hela rolighetsområdet!

På den tiden ansåg jag att det enda som kunde kvalificeras som kul var fest, festival, eller hänga med kompisar. Men nu har jag roligt på fler sätt. Det är till exempel vansinnigt kul med vår nya lägenhet som vi fipplar en hel del med. Jag gillar det jag pluggar. Eller att träffa nya människor, resa, fotografera…

Nu ska ni inte tro att jag har lagt av med kompisar, festandet och festivalandet! Oo, nej. Au contraire! Fester händer rätt ofta här och nästa sommar blir det förhoppningsvis någon trance/techno-festival i tyskland med ett gäng vänner. Åsså har vi ju alltid Halloween - den yttersta festen.

Men vad var det nu jag ville komma fram till..? Jo! Att Den gamla, goda tiden. Den är ju nu!

Namasté.

VA?! NEJ, JAG ÄR INTE DUM I HUVUDET!

Jag har något fel på min hörsel. Allvarligt. Det här brukar skämtas om eftersom jag hör fel på vad folk säger rätt ofta. Det är inte för intet jag kallas Hörfelet Örmin.

”Har du någon lås-olja?”
”Om jag har leverpastej?! Visst, men vad ska du ha det till?”

Jo, det går ofta att skratta åt, men det här har blivit påfrestande på många sätt. Jag tycker till exempel att det är skitjobbigt att gå ut på krogen och ta en öl med folk – eftersom det som sägs till mig forsvinner spårlöst i uteställets kakofoni av röster, skrammel och musik. Istället håller jag koll på när folk skrattar och skrattar då själv eller hittar på ursäkter att gå därifrån. Om det är främlingar eller till och med bekanta blir situationen ytterst besvärlig men om det däremot är folk som jag känner riktigt bra kan jag oavbrutet ropa ”VA?!” utan att de tror att jag är dum i huvudet. God bless them.

Jag har skrattat gott med mina vänner när jag hör tokigt men hur konstigt det än låter så har mitt problem med hörseln inte varit något som jag har funderat speciellt mycket på tidigare. Jag har nog bara ansett att jag inte är bra på att samtala i större grupper eller att diskussionerna inte är värda att följa. Eller ärligt talat, vet jag inte riktigt vad jag har skyllt på…

Det här problemet blev iaf smärtsamt tydligt när vi var ute och reste runt med 11 andra resenärer i sommar. Tommy anmärkte att det var så konstigt att jag aldrig sa något när vi alla satt och åt middag vid långbord på kvällarna. Jag tyckte till en början att ”Det var väl faan, jag måste väl inte säga något?” men när jag verkligen tänkte på att försöka hänga med i samtalet gick det inte. Det blev inget samanhang i de delar av samtalet jag hörde och därför kände jag inte att jag hade något att tillföra.

Under resan lärde jag mig (eller tänkte på) att det går mycket bättre när jag ser personen som talar och kan titta på dennes läppar och kroppsspråk. Det fungerade sådär eftersom det bara behövs en person som lutar sig fram mellan mig och talaren så hör jag inte vad personen säger – om vi inte skulle råka sitta i ett knäpptyst rum.

Tommy säger att jag borde fara till läkaren, och det ska jag, men jag tror inte att de kommer att kunna göra något. Så jag får nog istället fortsätta kolla på läppar och skratta när andra skrattar – eller kanske göra en t-shirt som säger ”Jag hör dig inte, jag har en banan i örat!”.

Vad är Meningen?!

Det finns ingen bestämd Mening med stort M med livet. Enligt mig.

Meningen får vi skapa själva – det är det som är meningen med Meningen i livet.

Fundera på det! Vad ska din Mening med livet vara?

Namasté.

Leksaker och landminor

Jag har fått frågan vad som påverkade mig mest under resan. Jag behöver inte fundera länge på det.

Landet där vi fick se den största missären var i landminstäta Kambodja där barnen leker bland varningskyltar för landminor. När vi var i Siam Reap fick vi besöka en skola där vi skulle få se en khmerisk dansuppvisning men vi kom dit lite tidigt så vi skulle få leka med skolbarnen en stund. Tro mig, jag är inte så överförtjust i barn och när jag på bussen fick veta att vi skulle umgås med dem önskade jag att jag var någon annanstans.

Men väl framme kom en flicka - som såg ut som 9 men var 13 år - fram till mig, tog min hand och frågade vad jag hette. Hennes engelska var knagglig och trevande men kombinerad med lite teckenspråk förstod vi varandra och jag fick veta att hon hette Chompey. Hon var väldigt söt, hade långt svart hår som de flesta andra flickor där, och hon hade på sig ett rött linne med ett Britney-Spears-tryck.
"Can you be my God sister?" frågade hon efter ett tag. Hur kunde jag neka henne det? Klart jag kunde det!
Vi satte oss ner vid skolans barnbord från IKEA och efter ett tag började vi vika figurer av papper. Vi vek en massa tranor och grodor, skrattade och hade kul med några andra barn och andra ur vår resgrupp och när dansgruppen skulle börja fick vi gå in i deras aula medan barnen som inte skulle dansa väntade utanför.

Uppvisningen var mycket vacker och efter rektorns tal där vi blev informerade om hur skolan fungerade la jag och tommy vår kvarvarande bunt med kambodjanska Riel i deras donationslåda. Väl ute i den gassande solen igen kom Chompey leende framspringande till mig och gav mig en bit avrivet papper som hon hade skrivit något på. Jag har kvar brevet, så här står det:

"Hello! Elina
My name is Chompey
nice to see you Elina
I have a small house
I no money Learning english
Please you help me"

Mitt hjärta smälte men jag kunde inget göra för att hjälpa henne. Jag försökte förklara av vi nyss lagt våra sista pengar i skolans donationslåda! Mitt i allt det här började vår grupp lastas ombord på bussen tillbaks till hotellet och jag förstod att det var dags att säga adjö till flickan. Då kommer det plötsligt fram en annan tjej och ger mig ett papper också som hon har ritat en rosbuske på, fylld av törnen men med tre vackra rosor. Jag vänder på papperet.

"Hello!

How are you today?

My name is Mom

I am 15 years old

I have 3 brother and 1 sister

I like yellow flower

can you sister me

I love you

good bye

Nice to meet you"

Hon ser ledsen ut och frågar mig om jag kan vara hennes gudsyster också. Kära barn! Här har hon gått runt och inte hittat någon som kan vara hennes gudsyster förrän nu, i sista stund. Självklart tackar jag ja, och ger mina nya gudsystrar varsin kram och berättar att jag ska skicka dem kortet som vi nyss tog på oss tre. De frågar mig vart jag kommer ifrån men när jag svarar "sweden" ser de väldigt fundersamma ut. Jag tittar mig om och upptäcker att vår grupp inte är färdiginlastad riktigt än så jag tar med dem och springer in i aulan igen. Där pekar jag på Sverige på en världskarta på väggen och ser förundran i deras ögon.

När jag väl gått in i bussen står Mom vid mitt fönster och vinkar. Hon ser väldigt ledsen ut och jag känner hur det skär i hjärtat. Chompey ser däremot lite gladare ut och vinkar en bit bort. Hade de varit lite mindre hade jag banne mig packat ner dem i handväskan! Det var fruktansvärt jobbigt att måste lämna dem så där hastigt, jag hade gärna stannat längre.

Nu ska jag bara fundera ut vad jag kan skicka till dem som skulle göra dem lite gladare...

Mom och Chompey. Namasté.

Hemkomst + akuten

Hemma!!

Tänka sig att vi tog sig igenom dessa 6 veckor utan några allvarligare incidenter! Det är ju ofattbart! Inte tappat nått, inte haft sönder nått..

Men när vi väl kommer hem sätter det igång! Några timmar efter jag kom in genom dörren börjar jag få hög feber och ett par dagar senare konstateras det att jag har urinvägsinfektion upp i ena njuren. Skoj. Efter att ha varit iväg till akuten och tjafsat med de typiska läkarna och sköterskorna som inte lyssnar på vad man säger har jag nu fått antibiotika och är nu nästan helt bra.

Däremot känner jag mig fortfarande lite konstig i huvudet - i sinnet - efter hemkomsten. Jag vet inte riktigt vad det är, jag kan inte sätta fingret på det. Men det är något som inte känns som förrut.

Namasté.

Nu flyr vi landet!

Jaha, så kom den stora avresedagen snart, då. Jösses vad fort det har gått! Vi har en hel del att packa men vi har hela morgondagen på oss för sådant. Idag sitter vi bara och mixtrar med internet. Och äter glass, såklart. =)

Jag har massor som jag vill blogga om - men utan internet så blir det inte så spontant längre. Trist, men istället får jag helt enkelt köra på regelbundna inlägg när vi har kommit hem istället.

Här är förresten länken till vår resedagbok för de som är intresserade.

Så efter mer än en vecka med gäster från landet/världen runt så ska vi nu själva ut och gästa - och stå ut med varandra 24 timmar om dygnet i 45 dagar, hihi! Men det är vi inte oroliga för.

Kram på er alla! Nästa inlägg blir nog från utlandet!

Namasté.

Lite slappande mitt i lagöverträdelsen

Fortfarande dator- och internetlös. Men däremot inte rådlös! Med min enorma smidighet, kunnighet och list har jag brutit mig inte på Tommys jobb, kopplat ur deras larm, hackat deras datasystem och kopplat upp mig på Nätet. Nu sitter jag här ensam i skenet från en av dataskärmarna och passar på att blogga lite medan jag väntar på att datorn ska knäcka lösenordet till ett hemligt arkiv i Pentagons system.

Vidare så har jag nyligen återigen blivit attackerad av mina ärkefiender - i mitt eget hem! Efter deras senaste kupp insåg de nog att jag inte kommer att ge upp utan en strid så de skickade ut deras allra största kämpe. Han måste dessutom haft ett enormt tålamod för han hade tydligen legat under en låda i badrummet i flera dagar, bara väntandes på att jag skulle lyfta på den. När jag änligen gjorde det så rusade han fram i vild freni - och jag kan nästan svära på att jag hörde ett gurglande bärsärkarvrål.

Däremot måste skitstöveln ha ångrat sig när han väl fick syn på mig, vilket var bäst för honom, för halvvägs framme pallnitade han och skyndade sig tillbaks in under lådan. Jag var glad att han retirerat så snabbt men jag var fortfarande i chock för det var nämligen den största spindeln jag någonsin drabbat samman med. Efter ett kort tags funderande på mina alternativ bestämde jag mig för att lugnt vänta på förstärkning - Tommy.

Väl hemma fällde min käre pojkvän några skämtsamma kommentarer med sin "du-med-din-Spindel-skräck"-röst men gick ändå med på att noga gå igenom hela badrummet. Visst hittade han det fega kräket efter ett tag och jag antog att Tommy skulle förgöra honom där och då men ack, vad jag bedrog mig... Han släppte istället ut den lilla slyngeln på vår uteplats och lät honom gå! Utan att ens skicka med en ordentlig varning!!

Hmm, jag måste utbilda mina allierade i Krigstaktik mot Spindlar.

Nu är lösenordet visst knäckt så nu ska jag avsluta. Vilken sjuk människa har "ihaverubberunderwear" som lösen?!

Namasté.

Jaha. Kraschad hårddisk. Igen. För fjärde gången. Darn.

Blir tyvärr inte mycket bloggande tills jag lyckas pumpa igång burken igen. Oh well, nu hinner jag mycket nytttigt istället!

Namasté.

Lyssna aldrig på en Spindel

Igår när jag var ute på ärenden hade jag vårens första sammandrabbning med mina ärkefiender, Spindlarna. Mötet kom oväntat men de hade - till min förvåning - bara skickat ut en liten emissarie. Trots att min första reaktion var att antingen snabbt krossa honom eller att långsamt backa därifrån behärskade jag mig istället.

”Kommer vi kunna upprätthålla fred mellan våra stammar det här året?” frågade jag.

”Vi är villiga att jobba för det om även Du är det.” svarade den lilla Spindeln och gjorde sitt bästa för att se söt ut.

”Bra. Då är vi överens.” sa jag och kände mig genast lite bättre till mods.

Precis då ringde min mobil och jag vände mig därifrån för att svara men när jag tittade tillbaks sekunden efter var kuriren borta. Jag tänkte på hur snabba de rackarna är men att mötet hade gått bra ändå.

Vid den tidpunkten hade jag ingen vetskap om de hemliga aktioner som var i görningen.

Efter mitt ärende, en halvtimma senare, satt jag i en busskur och väntade på min buss. Solen gassade på rätt bra och jag passade på att sola benen lite. Bakåtlutad mot busskurens glasvägg njöt jag av sommarens intåg medan de stressade bilförarna rusade förbi. När jag kände att det kliade lite en bit ner bakom axeln orkade jag inte göra nått åt det – men det fortsatte envist. Av någon anledning vände jag runt huvudet och med hjälp av spegelbilden i glasväggen såg jag då till min förskräckelse en enorm Spindel som satt där! Med blixtsnabba reflexer började jag våldsamt och frenetiskt banka ryggen mot glasväggen. De andra som väntade på bussen tittade nog lite konstigt på mig men i mitt huvud snurrade tankarna vilt.

”Dom jävla förrädarna! Skicka en springpojke med fredsbud och sedan sända ut en lönnmördare att hugga mig i ryggen!”

Efter några slag gav Spindeln upp, släppte taget och föll ner på marken för att snabbt kräla därifrån. Men jag fick in ett par bra slag mot uslingen så han kommer nog inte att glömma mig i första taget.

När jag senare klev in i bussen tänkte jag tyst för mig själv:
”Vänta ni bara.. Är det krig ni vill ha så är det helt okey.”

Namasté.

JAG VILL HA!!

Vad betyder Namasté?

Ordet namasté - som jag använder mycket i min blogg - betyder ungefär "Jag ärar det heliga inom dig". Så vitt jag vet kommer det ifrån ett sanskrit-ord, Nama has tute. Här är en längre översättning på engelska som jag hittade och som jag tycker är mycket vacker:

"I honor the place in you, in which the entire universe dwells. I honor the place in you, which is of love, of truth, of light and of peace. When you are in that place in you, and I am in that place in me, We are One."

Namasté.

Mitt rike för en hobby

Jag måste skaffa en hobby!! Är det ingen som har en till övers? Som Tommy med sin kampsport vill jag ha någonting som jag kan ägna mig i timmar åt när jag har tid. Något mer givande än ett dataspel. Jag är jätteledsen över att jag inte kunde fortsätta med min släktforskning när jag flyttade ner till Uppsala - det som jag älskade så mycket.

Jag skulle kunna sätta mig och teckna oftare, men det är inte alltid inspirationen finns där. Eller kanske jag kommer att bli helt såld på trädgårdsarbete, vem vet? Hm, eller tänk om jag kunde ha träning som hobby – vad bra det skulle vara!

Helgen har iaf inte saknat sysselsättning. Vi har varit fruktansvärt aktiva och fått massor med saker gjorda. Bland annat har vi provmålat några färger i nya lägenheten – och det kommer att bli såå läckert med den färg vi valt ut.

Nä, nu ska jag fortsätta med pluggandet. Kram på världen!

Namasté.

Heliumballonger och sprutgrädde!

Så var Valborg tragiskg nog över – men vilken underbar helg det blev. Jag kunde faktiskt inte be om en perfektare helg. Det var lite tungt att kliva upp kl 07:30 men när vi kom till bryggan satt redan Herr Kalaspuff redan där och väntade. Det blev många roliga timmar där med fler folk som anslöt sig till sällskapet. Till och med Jimmy och Otto dök upp! Yay! Vi skrattade gott åt alla roliga båtar som studenterna byggt och vi kastade en och annan sprutgräddesbeklädd jordgubbe på dem – när de inte försökte stjäla vår champagne, vill säga, haha!



Lunchen på slottsbacken var jätterolig och där hånglade alla friskt med min girafformade heliumballong som jag köpt. Hmm, borde ha bett om en ny ballong av den som bet sönder nosen på den… Efter några snaps och massa bus blev det i alla fall en tidig sushi-middag varefter vi skyndade oss hem där folk redan satt i trapphuset och väntade. Ojoj.. tidsplaneringen kanske inte var så bra, men allt ordnade sig i alla fall.


Här hemma hade jag och Tommy fixat och donat järnet i vardagsrummet med madrasser, kuddar, uv-lampor, vattenpipa och tilltugg. Kanonmysigt!


Basement visade sig vara otroligt lyckad! Lagom med folk, en otrolig dj vid namn Core som gjorde min kväll med sitt set - och såklart en mysig stämning.


Vi har ännu inte lyckats få tag på vårt andra – fullproppade minneskort med bilder så jag lägger bara upp några bilder, men mer kommer senare!!

Da'n före da'n med stort V

En kanoniserad abbedissa från 700-talet e.kr vars bröst dryper av olja (!). En kult mot häxor och onda andar. Sommarens ankomst. Smällare och stora brasor.
Idag försökte jag läsa in mig på Valborgsmässoaftonens bakgrundshistoria men de flesta källor påstod så vitt skilda saker att det hela slutade med att jag kände mig mer okunnigare än innan jag började.

Nåja, det spelar ingen roll egentligen eftersom vi ska fira Sista April istället som är studenternas eget firande. Vi har hela morgondagen inplanerad från kl. 09:00 och idag har vi stökat, städat och möblerat om inför den annalkande förfesten imorgon kväll. Nu är klockan halv ett och vi kan äntligen gå och lägga oss efter en effektiv - men fruktansvärt rolig och flamsig dag.

Hoppas att ni kommer att få en lika trevlig Sista April som vi ska ha!

Namasté.

Min Grotta

När jag var mindre brukade jag ibland lägga mina båda armar över mitt ansikte på ett sådant sätt att om jag bara tittade med ett öga bildades det en liten glugg mellan mina armar och min näsrygg. Då kunde jag låtsas att jag satt alldeles själv i en mörk liten grotta och tittade ut på mitt liv utanför. Så brukade jag ligga när jag kände att jag ville fly världen och det var en väldig trygg känsla att sitta där i min lilla håla och bara betrakta och fundera.

Nu är jag inte i behov av grottan längre men jag vet var den finns om jag någonsin behöver den - mellan mina armar och min näsrygg.

Namasté.

Glädjande trädgårdsarbete

Han hörde aldrig av sig, mannen som skulle ha balklänningen. Även om det var synd (för jag vill ju få min klänning såld) så känns det ganska skönt.

Annars har helgen varit underbar och Tommy och jag har varit iväg till vår nya lägenhet och rensat rejält på uteplatsen. Det behövdes verkligen - som ni kan se här till höger. Vi verkar dessutom ha mycket trevliga grannar. De kom ut och hälsade och berättade att de tyckte att det var jättebra att någon äntligen tog hand om våra vildvuxna häckar och träd. Då blev det ännu roligare att jobba så vi hann även med att riva tapeter i gästrummet. Sedan kom även Lisa förbi och visade oss till närmsta affär och postkontor.

Vidare har vi även hunnit med att inviga min takterrass för våren. Vi låg där ute med madrass, kuddar, täcken, tjocksockar, varma tröjor, vattenpipa och varsin drink i handen och tittade på den klara kvällshimlen. Underbart!

Namasté.

Bystmått och fördomar

Jag anser mig själv till höra den relativt fördomsfria skaran av människor. Eller jag försöker i alla fall att vara det, men visst har det hänt att mina förutfattade meningar helt tagit överhand ibland. Som den gången när jag vid min incheckning på Arlanda såg en typisk ”terrorist”, som tagen ur en Hollywoodfilm, som gick omkring med en ICA-kasse och såg nervös ut. Självklart hamnade jag bredvid denna terrorist på planet men upptäckte att han bara var en pratsam go’ å gla’ norrman som älskade ormar och att resa.


Min senaste kamp med mina fördomar gick av stapeln igår när en man ringde om en annons jag satt ut på blocket. Jag hade äntligen satt ut min balklänning till försäljning och mannen ringde nu och frågade om bystmått, midjemått, höftmått och han verkade bekymrad över att den kanske inte skulle vara lång nog. Jag gav honom måtten – och väntade mig absolut inte det svar jag fick.
- ”Hm, jag är 107 över bysten, tror du att det går ändå?” frågade han, och jag måste erkänna att jag snubblade på orden i mitt svar.
- ”Erh, jadu.” sa jag efter en lång paus och försökte låta mycket fundersam över måtten samtidigt som jag undrade om jag kanske hört fel. Under samtalets gång nämnde han dock hans egna mått ett par gånger till och det övertygade mig om att klänningen var till för honom.

Egentligen tycker jag att det är helt självklart att män som vill klä sig i kvinnokläder ska få göra det utan att folk undrar och viskar så jag började tänka att det var bra modigt av honom att ringa så här och vara så öppen om saken. Jag bestämde mig för att ta det som en helt naturlig grej och inte fundera över att det var lite ovanligt. Det kunde ju även vara så att han bara skulle ha klänningen till någon show eller något annat roligt påhitt men min klänning var inte den billigaste utannonserade så det lät underligt, tyckte jag.
- ”Nä, det är för svårt att säga om den skulle passa. Det bästa är nog om jag provar den. Är det möjligt att jag kommer förbi på fredag eftermiddag?” undrade han efter vi pratat om måtten fram och tillbaka. Jag svarade att det gick jättebra och vi kom överens om att han skulle ringa dagen före för att bestämma tiden närmare.

Även om jag absolut inte tycker att transvestiter – om vi nu säger att han är det – är något att skratta om så tycker jag att det här var en lite kul grej ändå så när Tommy kom hem så var jag tvungen att berätta om samtalet för honom. Han tittade konstigt på mig.
- ”Törs du släppa in en sån när du är själv hemma?” sa han och jag blev genast lite ängslig.
- ”Ja, det kan ju ändå vara någon knäppis.” tänkte jag och blev sedan fruktansvärt irriterad på världen. Ska inte jag ens kunna sälja en klänning utan att vara rädd?! Självklart har Tommy rätt och nu vet jag inte hur jag ska göra. Om han verkligen vill ha klänningen så känns det fruktansvärt synd och elakt att inte sälja den till honom – bara för att han är man. Men det är klart att han kan vara någon sjuk människa som ringer och ber att få prova klänningar i kvinnors hem och gör gud vet vad.

Jag har en gång tidigare sålt ett föremål på blocket som köptes av en karl, och det var aldrig något konstigt med det. Men nu gäller det en klänning som en manlig köpare själv ska ha och då blir det tydligen en helt annan grej än om det var en borrmaskin det gällde. Så fördomen är alltså att mannen som vill köpa klänningen är med större sannolikhet en knäppis/mördare/våldtäktsman än en man som vill köpa en borrmaskin. Dock säger logiken mig att om jag var en man som genom en säljannons ville komma in i nåns hem skulle jag välja något mindre utstickande än en balklänning.

Jag vill inte ha fördomar. De stör mig och det känns som de fungerar som skygglappar mot omvärlden. På fredag får vi dock se om fördomarna eller logiken segrar.

Namasté

En helg i Narnia

Så var påskledigheten över. Efter den tidiglagda födelsedagsuppvaktningen på fredag morgon och sedan en komfortabel resa ner till Kisa så låg hela helgen utsträckt framför oss – helig och orörd. Det visade sig bli en underbart skön helg med bland annat stjärnskådning och satellitjakt i badtunnan, härliga skogspromenader och även lite nyttiggöra. Mammas och min födelsedag fortsatte i samma anda och blev toppenbra med hemgjord gräddtårta med jordgubbar. Det kom faktiskt att bli en av de bästa födelsedagarna på länge!


Nu är det i alla fall vardag igen med ännu mer plugg men om två veckor är det Sista April! Då blir det banne mig jordgubbar och champagne för hela slanten!

Namasté

Vart la jag fotfästet nu igen..?

För några dagar sedan tappade jag fotfästet. Jag är rysligt tankspridd och glömsk av mig och jag har ständigt fått betala för det med antingen spring i benen, mynt i plånboken eller med dumstrut i skamvrån. Även fast allt det här dagligen irriterar mig kollosalt mycket så kom ett tag sedan droppen med stort D.

Denna saga förtäljer icke vad det var jag hade glömt - men jag bröt ihop och såg allvarligt framför mig en tragisk framtid av hjärnundersökningar, psykologer, bromsmedicin för Alzheimers och hur Tommy får sätta in mig på ett hem för dementa när jag är 35.

Många tar en inte på allvar om man berättar något sådan här. De tror nämligen att en ung tankspridd människa bara behöver skärpa sig och att det bara handlar om klantighet.

Om det vore så väl..

Namasté

En helg full av lugna sekunder

Helgen har varit ofattbart lugn – vi blev till och med göra-lösa ett tag! Men med tanke på att vi varje helg har haft så fullt upp med Tommys lägenhet så har det varit obeskrivligt skönt att inte ha någonting alls på agendan. Istället blev det ett par öl/groggar, lite vattenpipa och en middag ute. Dessutom kommer nog nästa helg att bli minst lika skön eftersom vi planerar att åka och hälsa på min mamma. Då blir det säkert ett par öl/groggar till – tillsammans med trevligt sällskap. Det ska bli så roligt!

Vidare har jag funderat lite mer på det här med tid, som jag nämt tidigare. Den går ju lite för fort, tycker jag. Eller egentligen inte - det beror nämligen på vad jag tänker på. Gäller det skolan så rusar tiden fram och lämnar mig i ett tillstånd av fullkomlig chock och hysteri. Men gäller det allting annat – allt roligt som händer nu i vår och sommar – då går tiden så obegripligt långsamt.

Jag tycker att det är intressant att fundera på tid och hur den upplevs. För att vara något som vi människor mäter med en löjlig noggrannhet så verkar tid ändå vara något som vi kan uppleva väldigt olika. ”Är en sekund för mig lika lång som en sekund för dig” har jag tidigare undrat. Jag kan till exempel spendera halva min dag på föreläsning och resterande halva pluggandes på biblioteket och tycka att tiden flyger fram. Men när jag och Tommy senare gör varandra sällskap hem får jag höra av honom att han haft en av sitt livs längsta dagar och att han kan svära på att minutvisaren tickat fram dubbelt så långsamt (eller hälften så fort).

”Tiden går fortare när man har roligt” fick jag alltid höra när jag var liten. Och det stämde ju. Som när jag och Kiwi brukade spela badminton, eller när jag och Mia brukade gå på upptäcktsfärd på järnvägsspåret – garanterat var vår tidsuppfattning helt olik våra föräldrars då. Men även fast tiden gick fortare när vi hade roligt så kan jag inte säga att tiden flög förbi på samma sätt då som den gör nu. Ändå hann vi göra så mycket mer och att sommarloven varade i evigheter. Idag däremot formligen susar tiden fram, veckorna avlöser varandra i ett allt raskare tempo (och att-göra-listan växer exponentiellt). Varför är det så? Varför går tiden annorlunda nu? Jag har en liten – outvecklad - teori om allt det där.

Ta en liten myra. Fundera över och begrunda hur den myran har det. Medan mina nervimpulser som säger åt min vänstra arm att skriva på tangentbordet tar en viss tid på sig att färdas hela vägen från min hjärna till min arm – så behöver myrans nervimpulser en liten bråkdel av den tiden. Samma sak gäller mina tankar som egentligen bara är elektriska impulser i min hjärna. Ser man den här lilla myran rusa fram i sitt korta liv så kanske man tycker synd om den eftersom den inte lever så länge och man kan undra hur den har det. Däremot tror jag att myran själv inte tycker att den lever ett kort liv eftersom den ändå hinner så mycket mer än vad vi gör på samma tid - och om myror kan tänka så har den myran kanske även hunnit fundera en del. Den kanske hinner dikta ihop vad som skulle kunna jämföras med en mänsklig shakespearepjäs – på en dag – och den skulle därmed ha en helt annan tidsuppfattning, inte känna att tiden inte rusar iväg på samma sätt som vi skulle tycka.

Så är svaret att barn helt enkelt är mindre – och därmed har en annan tidsuppfattning än vuxna och därmed känner sig ”hinna” mycket mer än deras föräldrar? Nervimpulser? Men vi verkar ju hinna mindre och mindre även efter vi växt klart. Förklaringen till det kan vara att våra nervsystem ständigt försämras genom åren så att en 60-årings nervimpulser tar mycket längre tid på sig än en 25-årings - och därför upplever 60-åringen att tiden rusar eftersom dennes hjärna inte hinner med lika många ”tankar” som den gjorde tidigare.

Hänger ni med hur jag menar? Hmm, det blev visst lite tjorvigt.. Men jag tror hur som helst att det ligger nått i det hela. Hur det förklarar tillfälliga tillstånd av långsam tidsuppfattning vet jag inte, men jag tror ändå att det har något med nervimpulser att göra. Det kan hända att hastigheten på dessa impulser varierar lite från dag till dag. Vårt nervsystems hälsa kan kanske till exempel bero på att vi har sovit dåligt, ätit dåligt, eller helt enkelt bero på hur tråkigt vi har.

En annan intressant tanke är när tiden nästan verkar stå stilla. Ni kanske någon gång har upplevt att tiden helt enkelt verkar göra halt när något särskilt händer. Jag tänker på vad min lärare i 5:an berättade när jag gick i hennes klass. Hennes 9-åriga son hade suttit länge och väl och omsorgsfullt byggt en avancerad legobil. Han var väldigt glad över bilen och hade nu blivit färdig med den och ställt den på bordet i köket för att visa upp den. Då gick hans lillasyster förbi och råkade stöta till den så den tippade från bordskanten - dödsdömd. Min lärare berättade att då gick plötsligt tiden i verklig slow-motion för henne och hon såg den långsamt singla ner mot golvet och splittras i tusen delar. Kan det förklaras av att när hon märkte vad som höll på att hända så gick hjärnan – i panik - plötsligt på högvarv och hon hann tänka mycket mer och fortare än vad hon i vanliga fall gjorde - så mycket att det verkade inte bara som att tiden slutade rusa, utan att tiden nästan verkade stanna helt.

Men min teori verkar falla vid situationen där jag sitter på bibblan och Tommy sitter på jobbet..

Eller kanske inte.. Jag vet inte. Jag är bara ute och flummar på rätt hårt i teoriernas underbara land.

Namasté

Meteorologer/Gudar

Vädret, hörrni. Vädret är utnämnt till det absolut vanligaste ämnet för småprat i samtalsämne-för-småprats-området. Ändå ska jag ta upp vädret som ämne nu. Eller rättare sagt väderprognoser. Kommer det inte att vara fantastiskt när tekniken har kommit så långt att meteorologerna exakt kan förutsäga vädret flera månader fram? Jag tror nämligen absolut att den dagen kommer. Vädret på ett speciellt ställe beror ju på en rad saker som i sin tur beror på flera rader av andra saker. Det gäller bara att ha tillgång till en sådan, för tillfället svindlande, datorkraft att vi kan ta med alla de variablerna i beräkningen, eller?

Fast - å andra sidan - jag undrar hur det skulle bli med ledigheter och semestrar. Jag tror nämligen att vi skulle anpassa våra liv väldigt mycket efter dessa väderprognoser och meteorologerna skulle bli våra gudar och prognoserna våra biblar. Inte mycket skulle hända när det är dåligt väder eftersom folk istället skulle planera in saker på de dagar då solen skiner. På soliga och varma sommardagar skulle festivalerna vara överfulla av skräniga fjortisar, badplatserna packade av småbarnsfamiljer, skidbackarna oframkomliga med diverse turister och charterresorna fullbokade av fulla svenskar. Alla skulle ju nämligen vilja ha ledigt just de där veckorna när vädret ska bli som bäst, och de som istället är tvungna att semestra på vad som ska bli årets regnigaste veckor kommer ju att tycka att det är rätt surt – redan innan semestern. Att ha bra väder på sin lediga tid kanske till och med skulle bli en statusgrej!

Så vid närmare eftertanke kanske det inte skulle fungera så värst bra. Det bästa är kanske att bara fortsätta hoppas på lite tur med vädret.

Hur som - på tal om vädret - borde ni kolla in den här trailern. Det här är en dokumentär som ingen borde missa!
http://movies.aol.com/movie_exclusive_an_inconvenient_truth

Namasté.

Så lite - men så mycket

Nog är det konstigt att man kan bli så otroligt glad av en förfest... Det här blir bara ett himla kort inlägg eftersom folk busar och har skoj bredvid mig. Men jag ville bara kommentera det faktum att roligt folk och bra humör kan göra så mycket.

Namasté.

Ps. Jag länkar här till en kort filmsnutt som vi filmade på technostället.

Ge mig euforiska nyheter!

Tv:n är överskattad. Hur vissa kan tillbringa flertalet timmar framför den övergår mitt förstånd. Den enda gång som jag spenderar sådan tid tittandes på tv är när jag är bakis och inte orkar annat, eller om vi ska ha filmmaraton med till exempel Star Wars eller Sagan om Ringen.

Men numera blir det inte ens något bakissoffande eftersom vi varit helt utan tv i snart 2 veckor och det har faktiskt varit otroligt skönt! Vi följer tv-serien Commander in Cheif som går en gång i veckan, men den laddar vi helt enkelt ner istället. Skitbra! Så istället för att på kvällen placera våra rumpor på soffan så hittar vi på annat kul och det har fungerat kanonbra. Vi tar till exempel promenader, läser, spelar eller planerar inför framtiden. Nu när våren kommer kan vi dessutom hitta på mycket annat kul.

En sak som jag absolut inte saknar med tv:n är nyhetsprogrammen. Finns det något mer deprimerande än dessa tv-program som spyr ut sådant de anser vara nyheter, dvs våld, kriser, krig och elände. ”Är det bara jag som längtar efter nyhetssändningar som levererar glada nyheter?” tänkte jag i mitt stilla sinne. Därför kollade jag upp om det görs något sådant och jag upptäckte att det åtminstone finns några internetsidor i ämnet. Dock verkade de inte vara så seriösa och rapporterade bara om lokala ”småsaker”.
”Skultunabo upptäckte ny stjärna”, ” SL satsar på 14 nya linjer från förorterna”, ” Nu kommer våren till sist” är exempel på rubriker som finns på dessa sidor. Visst är det väl glada nyheter – men jag är ute efter gladare nyheter. Lyckliga nyheter. Euforiska nyheter! För det är klart att de finns där ute!

Visste ni till exempel att Iraks ekonomi ökade med ca 35 % 2004 - och att det på flera andra områden är på väldig frammarsch? Läs den här artikeln så får ni läsa om fler gladare nyheter från Irak. Jag tycker i alla fall att den var väldigt munter. Det är sådana nyheter jag vill ha!

http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_9959954.asp

Nu ska jag kila ivag snart. Jag har nämligen två "lediga" dagar och dem ska jag spendera på biblioteket. Det är så skönt att sätta sig där för att plugga, med mp3-spelaren på och lite pluggtugg bredvid. Vid kl 15 brukar jag vara less men då tar jag bara en halvtimmes meditation så blir jag som ny!

Namasté.

Är en sekund för mig lika mycket som en sekund för dig?

Hur kommer det sig att vissa enkelt verkar hinna med sin knôkfulla att-göra-lista medan andra knappt ens hinner skriva den innan dagen är slut? Själv tillhör jag den sistnämnda gruppen, tyvärr. Hur jag än försöker så hinner jag inte ikapp dessa flitiga medmänniskor och det verkar inte som att jag blir bättre med åren. Däremot verkar jag i alla fall inte bli sämre, men jag längtar till den dag då man kan knata in och köpa extra timmar på ICA. ”Nu dubbelt så långa och dubbelt så effektiva. Köp två, betala för en”.

Allt det här skyller jag på fenomenet Tid och våra olika uppfattningar av den - jag tror nämligen inte att en sekund för dig är lika mycket som en sekund för mig. De flesta skulle nog tycka att jag skyller ifrån mig nu – och de har säkert alldeles rätt i. Men här får jag skriva vad jag vill.. =)

Det kan också ha någonting att göra med vad jag en gång sa när jag var liten. Min faster hade flertalet gånger bett mig duka av bordet, men jag hade bara slunkit undan och inte låtsats som att jag hörde henne.
"Du är den lataste ongen nånsin!!" sa hon och försökte låta sträng.
Då sträckte jag på mig och lade bestämt armarna i kors.
"Ja-a! Det är så det är, förstår du! Du är frisör - och jag är lat."

Nä, nu ska jag fortsätta beta av min egen lista. Nästa på tur: mekaniklektion.

Allt har en början..

Jag gillar faktiskt att blogga. Jag gillar att läsa andras bloggar - eller i varje fall de som skriver om nått kul eller vettigt och de som iaf försöker stava rätt. Det finns nämligen bloggar över hela bra-dåligt-skalan och jag har sett vissa skräckexempel.

Däremot kommer jag inte att försöka hålla mig i den övre delen av bra-dåligt-skalan i min egen blogg eller ens rikta mig till någon särskild. Om det är någon som läser den så - kul! Men egentligen så skriver jag den mest för att jag gillar att blogga. Jag kommer inte heller att hålla mig till något särskilt ämne utan istället försöka flumma omkring i texterna så mycket som möjligt.

Så en fråga - varför anses det naivt att vara utopist? Egentligen? Är det så tabu att ha högtflygande drömmar? De som klappar mig på huvudet och säger "lilla blåögda flicka" när jag nämner det ordet irriterar mig gränslöst. Är det verkligen så löjligt att jag hyser hopp för den här världen? Jag tror bara att vi kan skapa vad vi vill bara vi samarbetar, och jag vet att vi kommer att samarbeta - någon dag.

Många lever i Nu - vissa lever till och med i Igår. Jag lever ofta på den bortersta gränsen av Idag men jag försöker så ofta jag kan att kliva över till den bortersta gränsen av Imorgon. Det jag ser där är häftiga grejjer och jag hoppas att fler ser och kommer att se det.

________________________

"To accomplish great things, we must not only act, but also dream; not only plan, but also believe."

Anatole France

_______________________________________

Seriously, vad ser du på den bortersta gränsen av Imorgon?